Serny... och en blogg

Att vara en känslomänniska. Vi är alla mer eller mindre känslomänniskor. Vissa går genom vardagen ganska neutrala och vissa hinner med 100 känslostormar på en dag. Jag tillhör de sistnämnda.

Det innebär mycket bävan och frustration men även mycket glädje och eufori. Jag kan hur lätt som helst gå från att känna mig nere och obekväm till att hoppa runt och tagga upp till tusen. Fatta vad najs det är.

Baksidan är ju dock att i dippar så går det långt ner. Svårt att ta sig upp. Minsta lilla åtagande, även att träffa en god vän gör att allt känns som krav och omöjliga hinder.

Jag önskar jag kunde hitta sätt att fånga upp den här sprudlande energiska strömmen till att skapa något konstruktivt, kunna procucera något och utvecklas. 

Jag tycker inte synd om mig själv, jag kan faktiskt inte definiera hur svårt det egentligen är att hantera sig själv när en är som jag är. Det kanske faktiskt är riktigt svårt eller så är det ganska lätt bara en tar sig i kragen...

Det jag vet är att jag aldrig skulle offra min förmåga till att lätt få tillgång till den här enorma sprudlande glädjen för att slippa de mer ångest-liknande tillstånden som helt klart utgör majoriteten av tiden men som jag inte låter definiera mig.

Hur som helst är det dags att ta tag i detta nu...