Serny... och en blogg

När jag åkte buss från Mellansel till Örnsköldsvik så var det bara jag, busschaufören och en till PAM-passagerare som fick utgöra resesällskap. Passageraren såg lite sjaskig ut (oj har aldrig använt det ordet förut) med lite fläckliga kläder, några saknade tänder och en stor och ”lufsig” jacka. Men ändå lite söt i 25-års åldern och lite mullig. Hen hade, när jag steg på, en dialog med chaufören som hen friskt berättade om sina planer på att öppna en pizzeria i Mellansel för. Jag frågar om hen tror att det kommer gå runt, det finns en anledning till att alla offentliga lokaler succesivt har slagit igen och att det nu bara är coop och kyrkan som fylls med folk. Varpå hen svarar ”nä det är inga problem med alla svartskallar och skit som har kommit till Mellansel”.

Hen fortsätter prata men jag stannar upp på ”svartskallar”. Jag har aldrig hört någon använda det ordet men jag tycker det låter som ett nedlåtande ord. I och med att jag är intersektionell feminist så vill jag så klart jobba med aktiv antirasism. Men jag känner hur kort jag har kommit i den kampen. Jag har i princip inga rasifierade vänner. På Adolf-Fredrik, Södra Latin och Norrmalmskyrkan så är vithets-dominansen tydlig. Jag har i prinicip aldrig i mötet med vänner kunnat diskutera rasism eller olika religioner, kulturella skilllnader och få en reell inblick i problematiken. Istället har jag kunnat fördjupa mig i feminism och hbtq-frågor tack vare att jag har haft många att föra kampen med och därmed kunnat förstå den djupare.

Jag kan nu förstå feminister och antirasister som kanske inte känner sig lika bekväma i kampen för hbtq-personer då de inte har samma insikt i den problematiken. Visst, en kan försöka läsa sig till det, men mötet med dessa människor ger så mycket mer. Det är bland annat det som väcker denna starka längtan att få bli aktiv i F! så fort jag får möjlighet. Ett parti som är baserat på representation av alla samhällets underpriviligerade grupper, både i rörelsen och bland riksdagskandidaterna. Jag längtar efter att få möta dessa människor för att bättre kunna arbeta mot maktordningar och förstå hur de samverkar och kunna se samhället med ”skarpare glas” och därmed bli en ”bättre” feminist.

Iallafall ville den aktivistiska sidan av mig ifrågasätta ordvalet och för att ha kött på benen så googlade jag "svartskallar" och läste på Gina Dirawi's blogg att både det och ”blatte” är nedsättande ord använt av vita rasister och att invandrare inte bör använda ”stolt blatte” om sig själva just på grund av detta. Så jag och medpassageraren börjar diskutera invandring. Att rasistiska ord inte är okej även om det inte finns någon rasifierad i närheten. Hen var nationalist och tillhörde ett parti vars förkortning hen inte ens visste stod för. Hen sa att alla är nationalister egentligen. Och redogorde den bild av invandrare som bara är sprungen ur rasism och främlingsfientlighet: fokusering på olikheter och illvilja att sätta sig in i hur dessa personers bakgrund spelar in i anpassningen till det svenska samhället. Hen ville dra alla över en kam vilket också förstärker en felaktig bild som får en att avisa de tydliga exempel som finns på motsatsen. Jag upplever det som en så sluten bild. Att ens privilegier som vit med svensk bakgrund förblindar en. En bild av att alla invandrare och flyktingar har samma förutsättningar som en själv och bara behöver ta sig i kragen och sluta vara lata. En förenklad bild som grundar sig i ett ”vi och dem”-tänk vilket aldrig leder till något gott.

Men jag kände samtidigt i samtalet en så stark glädje och förnöjdhet över att hen var så öppen med sin ideologiska värdegrund. Det gjorde att vi kunde mötas och jag fick en chans att verkligen samtala kring dessa tankar och även klargöra min egna. Jag har en sån avsky för denna smyg-rasism och framför allt smyg-homofobi som jag hela tiden omges utav. Har pratat en del med en vän i Mellansel om det. Vi tycker olika på vissa punkter: hen äcklas av friganism och stör sig grovt på det och vi har tjafsat en del om olika syn på genus. Men...vi båda är så tydliga med vad vi tycker så därför så är det enkelt att separera de sidor som vi inte gillar hos varandra från de vi gillar. Och när vi väl håller med varandra så kan vi verkligen göta det starkt. En tydlighet och ärlighet som jag uppskattar något enormt.
Frasen: ”vi är åtminstone eniga om att vi är oense” börjar jag nu förstå innebörden utav. Att mötas i ärlighet som kan stå över oenighet.

Jag var så glad över att äntligen få prata ärligt med en nationalist eftersom jag visste att vi hade den 30 minuter långa bussresan på oss utan att blir störda. Annars hade jag nog bara avfärdat hen som en idiot. Det visade sig att hen var bisexuell och vi hade varit på samma bögklubbar och hen älskade att provocera homofober genom att hångla med andra killar vilket vi kunde fnissa åt tillsammans. Jag förstod att hen lämnat sin familj i ung ålder och verkade haft en del trasiga relationer och bara ville lösa allt med våld och att gå sin egen väg. När jag berättade om min situation som transperson så gav hen rådet att skita i alla homofober och lämna min familj och slå idioterna på käften. På ett sätt inspirerades jag av denna inställning att aldrig ta någon skit och låta någon bryta ned en. Samtidigt tänker jag: till vilket pris? Brustna relationer, ensamhet och en ständig ilska mot samhället och andra människor.

När vi kom fram till Centraltstationen så kom det fyra poliser efter hen och förhörde hen på plats i typ en timme. Och hen kallade sen de kvinnliga poliserna för hora och bitch. Rasismen gick här hand i hand med sexismen. Hade hen inte själv varit bisexuell så hade hen säkert varit homofob också. De manliga poliserna gjorde ju exakt samma förhör men det var de kvinnliga som hen skrek efter. Det finns så många vita män drabbade av maskulinitetsnormer som inte möts av en tydligt intersektionellt feministiskt motstånd. Tydlighet tror jag är viktigt och därför behövs radikala F!'are i samhället och i maktens rum. Vi måste kunna möta sammanvävda maktutövningar med intersektionella perspektiv.

En reflektion är att om hen varit homofob eller transofob så hade jag nog inte kunnat formulera mig lika lungt och sansat. Jag drabbas inte själv av rasism och direkt kvinnohat. Därför är det så viktigt att vi är en enad rörelse mot alla former av maktordningar så vi kan ta varandras strider. Också tänker jag att ibland kan det vara smart att bemöta det förtryck som drabbar en själv, som i mitt fall homofobi/transfobi, genom ett ifrågasättande av andra maktordningar som inte berör en lika starkt som en strategiskt metod för att förhindra att känslor tar över de tillfällen en inte vill att det ska ske.

PAM= person som antas vara man
F! = Feministiskt initiativ