Gud är inte en vit cis hetero funktionsnormativ gubbe! Snarare en svart trans lesbisk funtionsnormsbrytande tjej! Men såklart är Gud varken eller av dessa, eller också både och. Gud är en skapare, omhändertagare, beskyddare, peppare, kraftkälla som går bortom våra föreställningar. Jag tror på att människan är skapad till Guds avbild och alltså inte bara normativa människan utan Gud skapade så många olika typer av människor för att visa hur mångfaldig Gud är och kärleksfullt unikt hen skapat varje individ. 

Det är nog således bra att föreställa sig Gud som den svarta trans-flatan för att kompensera alla normativa bilder alla som varit i kyrkan blivit inproppade med. För att kunna förstå vem Gud är och hens vilja bättre helt enkelt.


Gud står alltid på den svagas sida! Att följa Gud är att solidarisera sig med de mer utsatta. Goda handlingar och solidaritet mot med-människor med-individer och med-natur är goda handlingar mot Gud och ett sätt att visa sin kärlek till Gud vilket är vårt främsta uppdrag.


 
Att vara en känslomänniska. Vi är alla mer eller mindre känslomänniskor. Vissa går genom vardagen ganska neutrala och vissa hinner med 100 känslostormar på en dag. Jag tillhör de sistnämnda.

Det innebär mycket bävan och frustration men även mycket glädje och eufori. Jag kan hur lätt som helst gå från att känna mig nere och obekväm till att hoppa runt och tagga upp till tusen. Fatta vad najs det är.

Baksidan är ju dock att i dippar så går det långt ner. Svårt att ta sig upp. Minsta lilla åtagande, även att träffa en god vän gör att allt känns som krav och omöjliga hinder.

Jag önskar jag kunde hitta sätt att fånga upp den här sprudlande energiska strömmen till att skapa något konstruktivt, kunna procucera något och utvecklas. 

Jag tycker inte synd om mig själv, jag kan faktiskt inte definiera hur svårt det egentligen är att hantera sig själv när en är som jag är. Det kanske faktiskt är riktigt svårt eller så är det ganska lätt bara en tar sig i kragen...

Det jag vet är att jag aldrig skulle offra min förmåga till att lätt få tillgång till den här enorma sprudlande glädjen för att slippa de mer ångest-liknande tillstånden som helt klart utgör majoriteten av tiden men som jag inte låter definiera mig.

Hur som helst är det dags att ta tag i detta nu...
Asså jag måste uttrycka min kärlek nu till lite olika saker!

Tippy och Buffy, hundarna som bor i vår lägenhet. De är vallhundar/vakthundar. De är alltså väldigt hetsiga och blir stressade av att folk klappar dom och pratar med dom, då känner dom sig tvugna att slicka vara sociala. Nu när jag flyttade in här i juli så fick jag låta dom vara. Inte hälsa eller klappa dom. De skulle leva sitt egna liv i lägenheten. Nu har ju ett antal hemlösa romer flyttat in här och då har jag flyttat in i vardagsrummet som vi då är två människor och två hundar som delar på rummet. Så nu har hundarna och jag börjat kunna ta kontakt. Jag har varit hemma en del på dagtid då det bara varit jag och hundarna hemma. Då har jag gått ut med dom och levt med dom helt enkelt. 
Visst, jag har varit vegan och på så sätt djurvän länge, men har inte riktigt haft en nära relation med ett icke-mänskligt djur. De här hundarna har verkligen så tydliga olika personligheter och eftersom startsträckan har varit så lång i vår relation så känns den verkligen riktig. De känner av känslor och delar glädje och kommer och tröstar när en ligger och deppar. Att ligga med huvudet mot varandra och både jag och Tippy somnar... De får mig verkligen att må bra och deras närvaro fyller ut ensamhetskänslor.
 Deras blick är inte dömande, den är fri från diskriminering pga kön, klädsel, uttryck, sexualitet osv. Deras blick ser in i själen eftersom de läser av känslorna direkt istället för att lägga massa normer och masker emellan. En sådan blick är min förhoppning att Guds på oss människor också är.

Rickard Söderberg
Igår var jag på Regnbågsmässans: Gay Jul, en mässa på queer-tema. Fint att vara i ett rum med queera kristna. Rickard var gästartist och sjöng bland annat O Helga Natt. Alltså, jag har aldrig blivit så berörd av opera/en operasångare, det var som soul och opera blandat. Hens känsla i sången, texten, uttrycket var så stark och gick rakt in i själen, tyckte både jag och mina kompisar. Kanske var det den bästa konserten jag varit på i år, och dessutom gratis! Måste kolla upp när hen sjunger igen! En ska inte underskatta komersiella sångare, utan vara nyfiken, Shirley Clamp, som också var där, var sjukt bra likväl.